Jag har alltid sagt att dom med ätstörningar som förnekar det är det värsta som finns,vi ljuger ju.
Men jag är inte ett dugg bättre,för 1 ½ månad sen fick jag ett återfall,jag blev påkommen men ljög,jag förnekade det.
Precis som jag gjorde för Pappa när allt startade,jag ljög.Jag kallade det en engångsförteelse.
Vi med ÄTS vare sig vi haft det länge eller inte är ju så sjukt duktiga på att ljuga om att vi ätit och att vi mår bra trots att tankar äter upp oss inifrån.
Varför?för att verka perfekta?varför är det så svårt att vara ärliga mot våra nära och kära?
Jag har i alla fall inte gjort nåt sen mötet på ÄTS mottagningen och så ska det förbli,jag ska va stark.