Ni är många som följt min kamp från ätstörningen,jag har länge velat fram och tillbaka med att berätta hela historien,men i går efter att en numera nära vän berättat att även denna haft problem och öppnade sig och berättade allt insåg jag att jag inte är ensam,så jag berättar min historia men inte med alla detaljer.

Allt börja egentligen under ett gräl med en pojkvän för 8 år sen,han sa hur mycket han hatade min kropp och tyckte jag var äcklig (detta tog han tillbaka senare) men då hade jag inbillat mig att det var sant och började framkalla kräkningar,nu visste han ju att han kunde misshandla mig psykiskt så snart var det bara psykiskt och fysisiskt,självklart tog jag på mig hela skulden,man berättar inte för någon och under denna tid äter ätstörningen upp dig inifrån.
Ditt självfötroende försvinner och du är bara ätstörningen,du har förlorat dig själv.
Du är känslokall,allt inom dig har dött,hans ord ekar i huvudet -Ingen vill ha dig förutom jag,du är så äcklig.
När han en dag ännu en ggn har sina händer runt din hals och viskar hur äcklig du är,inte ens kräkas kan få dig snyggare så önskar du inget hellre än att dö,för då vet du att du kommer slippa honom.
Har du tur så träffar du en dag din prins som räddar dig,samtidigt så tror man att slipper du han som startade det hela så blir du frisk så riktigt enkelt är det inte,det är då kampen börjar.
Efter 6 år berättade jag för familjen allt som hänt,där började stödet med familjen och prinsen vid min sida,
Jag försökte först med självhjälpsböcker men då krävs det att man har kontroll över sin ätstörning,detta var försent för min del så det krävdes läkare och sen remiss till psyk,där fick man höra att man var känslokall,konstigt?
Då började dom analysera,var det pga min familj jag blivit sjuk?
Skoja hon?Fuck känsokall jag bröt i hop där inne och snyftande berättade hela historien,hon satt där chockad över min historia men försäkrade mig att inget var mitt fel,vi gjorde första framsteget.
Jag berättar detta för att jag vet att det finns fler tjejer därute som utvecklar en ätstörning pga ett dåligt förhållandejag skäms inte för detta är INTE mitt fel och jag är inte ensam.

Mina tips är:
Stanna aldrig med en kille som trycker ned dig både psykiskt och fysiskt
Berätta för din familj
Sök hjälp,det är en svår kamp men ge inte upp
Våga berätta,skäms inte.