För några dagar sedan tipsade jag om denna bok och under en helg läste jag ut den,tänkte egentligen bara -en sida till.
Men jag kunde inte lägga i från mig den,inte förrän jag nått sista sidan,jag älskar verklighetsbaserade böcker men här var det tårar i ögonen,illamående och en klump i magen hela tiden.
Varför?
Jo för här nämns vänner,det är i år 13 år sedan branden men i boken kändes det som i går och det är många vänner som gått förlorade den natten på backaplan.
Jag har upplevt allt utifrån vänner och vår syn,aldrig utifrån en mammas perspektiv som förlorade sin dotter.
Man kan inte föreställa sig,smärtan.
Men en sak fick mig att le,förutom det faktum att hon i dag mår bättre,och det är vetskapen hur mina vänner mår i dag 13 år senare,hur väl dom lyckats,hur dom aldrig gett upp hoppet,att få se dom ta varje steg och i dag har många egna familjer och man inser att det har gått 13 år,men i boken går vi tillbaka dessa 13 år och jag känner mig som 16 igen.
Jag rekommenderar denna bok starkt,en av dom bästa jag läst.