Maj månad innebär 1 år i ätstörningsbehandlingen kan man säga,och jag tänkte dra lite hur och vad som hänt för jag känner att jag inte vart 100% öppen i bloggen,vilket är förståligt för det är svårt att skriva om.
Men vi försöker.

Maj 2009 fick jag remiss till dagvårds behandling på en klinik för ätstörda,
efter 2 möten med sjuksköterskan ansåg hon att jag var sjuk nog för att bli en av deras patienter.

Vi bestämde jag ska få hjälp med matvanor,sjukgymnastik,avslappning och tandspecialist.
Här fick jag också min diagnos: bulimiker med anorektiska inslag.

Augusti var alla tillbaka från semestern och jag började på dagvården,i 2 grupper där jag inte alls kände mig hemma eller mådde bättre i.
Vi försökte med en tredje grupp men det gick inte så jag slutade gå helt och hållet.

Månaderna gick och på Hösten blev jag inkallad igen (pga jag aldrig var där) för dom ville undersöka nya möjligheter för mig,

Jag och sjuksköterskan kom fram till att en psykolog kan vara på sin plats och sen dess har vi träffats 1 gång i veckan och jag har aldrig mått så bra som med en psykolog.

Det blir inte lättare för att du kommer in i en behandling,det är då det svåra börjar,här komemr några råd.

1:Ge dig tusan på att klara det hur svårt det än är.
2:Öppna dig,var ärlig dölj inte något för annars kommer du aldrig bli frisk.
3:Berätta för dina när och kära,ta hjälp av dom. Det kommer du att behöva.