Kommer aldrig glömma dagen i Juli när mamma ringde.
-Farmor ligger på sjukhus och det ser inte lovande ut,hon kommer nog inte klara sig.
Tårarna rann,illamåendet kom,varför?hur?Du var ju bara 69 år.
Det fanns inget att göra förutom att tända ljus och be i kyrkan och hoppas att något skulle förändras,så kom dagen jag besökte dig på IVA,jag va så rädd för du såg så skör ut men läkarna insisterade på att du hörde oss så du hörde nog hur rädd jag var i början.
Men en av dina sjuksköterskor hjälpte mig att orka och till slut satt jag där vid din sida och pratade om våra bästa minnen och sjuksköterskan log hela tiden och påpekade att vi verkade vara lyckligt lottade med dig som Farmor.
-Om hon bara visste tänkte jag.
Sen skickades vi mellan hopp och förtvivlan och i Augusti kopplades du ur respiratorn och lämnade oss.
Nu har det gått 1 månad sen begravningen som var så otroligt fin,saknaden känns ännu i hjärtat.
Kommer inte glömma senare den dagen vid kransvisningen när jag satte mig på huk bredvd kusin R och hon tittade på mig -Angel,varför fick inte jag lika mycket tid med mormor som ni?å så kramade hon mig.
Jag log och la handen på hennes hjärta och berättade att mormor alltid finns här inne och i våra minnen,det är så vi kommer minnas henne,då log R och började minnen med dig.