Senaste jag bloggade var för 6 dagar sedan,då hade Farmor hamnat på sjukhus och läkarna förberedde oss på att hon inte hade långt kvar,jag grät och grät och grät tills tårarna var slut.
Jag som inte besökt kyrkan på år och dar fann ändå friden där och bad en tyst bön och tände ett ljus,ett hoppets ljus sen dess har läkarna gett oss hopp och tagit hoppet igen.
Nu ligger hon i respirator och vi kan bara vänta,hon befinner sig i drömmarnas värld som jag ser det.
Hennes kropp läker det är allt vi vet men dom vill inte väcka henne utifall hon får precis lika ont som innan så nu säger dom det är bara att vänta.