Som ni vet är det snart 2 år sedan jag började med ätstörningsbehandlingen,men bara 6 månader på riktiga behandlingen för först hamnar man hos en terapeut nåt som inte direkt funka.
Sen hamna jag i massa "ät grupper" nåt som inte funka,ja mitt team var riktigt oroliga över vad dom kunde göra.
Sen insåg världens bästa sjuksköterska att en psykolog kanske var det rätta,första ggn jag träffade min psykolog var jag verkligen inte på humör för att öppna upp mig,hon visste ju redan allt via journalen,eller?
Men jag ändrade mig snabbt och insåg att ska jag bli frisk måste jag prata och framför allt inte förfina sjukdomen.
Psykologen fick mig att inse att det inte är fel att visa mina känslor,jag behöver inte skratta när jag mår dåligt,jag kan gråta om jag är ledsen och är jag arg är det okej att vara arg.

Har man haft en ätstörning väldigt länge är det väldigt många som lider av Alexitymi som är en svårighet att sätta ord och uttryck på känslor och perfektionism.